Från Rwanda till fjälls

Det kommer nog ta ett tag att smälta alla intryck som jag fått under en vecka i Rwanda. Det var intensivt med mycket jobb och ganska lite fritid. Men trots det hann jag med att se lite av landet tack vare vår fältresa. En sak jag tänkte på var hur långsamt de flesta promenerade. De kunde konsten att flanera. Det kan ju bero på flera saker. Dels är det ju nästan alltid varmt så det kan vara en god idé att hålla ett makligt tempo för att inte svettas för mycket (vilket jag fick erfara), dessutom är det en väldigt kurerat land vilket understryker föregående påstående. Dessutom med tanke på alla dessa människor överallt så verkade många arbetsplatser inte direkt underbemannade så de kanske inte upplever så mycket stress i sin vardag i Rwanda. Inte den stress vi har i Sverige i alla fall.

En annan reflektion jag har var att de hälsade på ett skönt sätt. De liksom svängde lite extra med hela armen innan man tog någon i handen. De hälsade också mycket glatt och varmt på varandra något annat än hur vi stela nordbo hälsar på varandra. Däremot var de ganska reserverade det var inte sydeuropeiskt temperamentsfulla inte ens i trafiken där det fanns gott om anledning att skrika “IDIOT” åt någon. Men de bara suckade eller flinade när någon girade ut i vägen för någon annan.

För att göra livet än mer kontrastrikt åkte vi upp till Lofsdalen för att suga ur det sista ur den svenska vintern. Det blev en förmiddag i slalombacken och 33 km på skatingskidorna. Vilket var en fin kickstart på löpsäsongen med. Så jag har följt upp med 3 löppass sedan fjällresan och idag kunde jag räkna hem säsongens första över 10 km! Om Apple levererar som de lovar så kommer jag få hem en Apple Watch om två dar, för att göra mig sällskap på löprundorna.

Rwandas landsbygd

Idag åkte vi till Kayonza i den östra provinsen av Rwanda. Det var intressant att se hur stadslivet snabbt skiftade till landsbygd när vi åkt en liten stund. Motos (motorcykeltaxis) ersattes av cykeltaxis och trafiken minskade påtagligt. Helt plötsligt var det sparsamt med trafik och den trafik som rullade bestod i huvudsak av lastbilar och bussar. Även utanför Kigali är asfaltsvägarna helt perfekta. De är jämna som salsgolv och väldigt rena. Vägkanterna var även mellan bebyggelsen planterade men blommor och häckar och välskötta. Vi såg flera som stod hukade i vägkanterna och röjde gräs och sly för att hålla dem öppna. Men på landsbygden ser man också en mer varierad ekonomisk standard och att vissa inte har så mycket ägodelar. Barn som lekte med cykelhjul och metallringar med hjälp av en pinne. Eller barn med stora gula vattendunkar på väg hem från närmaste tappställe med vatten till hushållet. Barnen med cykelhjulen såg väldig lyckliga ut och som att de hade lika kul som vilka barn som helst som leker. Vilket får en att tänka på sina egna barn och vilka berg av ägodelar de har. Det ger perspektiv på tillvaron. Även på landsbygden ser man folk överallt. De står med böjda ryggar på odlingsytorna, de cyklar med ett berg av bananer på pakethållaren eller två stycken fem meters metallrör, på höjden! Hur man nu kan hålla balansen och dessutom lyckas surra fast rören så att de inte ramlar av är för mig en gåta. Dessutom är alla byar otroligt levande med alla dessa människor. Jag tänker på hur min egen uppväxtby som är nästan öde i jämförelse, eller där jag bor nu lite lantligt utanför Gävle. Alla åker bil eller håller sig inomhus framför passiviserande elektroniska underhållningsapparater.

Men fortsatt är mitt bestående intryck av Rwanda att det är otroligt vackert. Det kallas “The land of thousand hills”, med rätta. Det är väldigt kuperat och många av kullarna är terrasserade antingen för att göra plats för hus eller för att bromsa vattnet och göra odling av bananer, majs, the och kaffe mer praktiskt och fungerande. Boskap betar vissa kullar som inte är terrasserade men där undrar jag hur det går med jorden när det kommer ett ordentligt regn. Risken är att den spolas ner i dalen och går förlorad uppe på kullarna. Jag har sett tecken på hur djup jordlagret är i vissa dalgångar där vatten grävt en naturlig 1,5-2 meter djup fåra mitt i en odling. Det såg ut att vara mjukt material ganska långt ner där.

I Kayonza tittade vi på deras district office och hälsade på lite folk som jobbade där. Vi tittade på deras tekniska utrustning och diskuterade förbättringspotential och driftsäkerhet. Rwanda är ett land med extremt mycket åska och ett elnät som verkar kunna ge endel kraftspikar som lätt förstör känslig tekniskt utrustning. Vi fick också se det nya district office som höll på att slutföras. Det var inget nådigt bygge. Stora glasfasader och vitputsade pelare vid huvudentren samt en stor park som höll på att anläggas utanför. Allt detta innanför ett ståtligt metalstaket med matchande vaktkur. Dess placering var inte heller blygsam på toppen av en kulle blickandes ner över samhället nedanför.

Kigali

Ena veckan Borås och andra veckan Kigali i Rwanda.

Det är otroligt spännande att få möjligheten att resa i tjänsten till en helt ny värld. Jag har aldrig varit i afrika. Och nu befinner jag mig verkligen mitt i afrika. Kigali som är huvudstad i Rwanda är en miljonstad. Det är otroligt kuperat och väldigt grönt. Och just den kombinationen gör att staden är otroligt vacker. Det växer palmer, gigantiska bambubuskar och andra för mig exotiska trädslag i fina alléer längst gatorna. Gräsmattorna är väldigt välskötta och trimmade och jag har inte sett nå skräp sedan jag kom hit. Däremot ser man väldigt mycket människor hela tiden. Jag upplever det som att man aldrig kan befinna sig någonstans där man inte ser minns en annan människa. På restaurangerna är det gott om personal. Två bartenders i baren, fem servitörer, två som sköter pizza bakandet, ytterligare några längre bak i köket. Längst gatorna står vakter, poliser och militärer i alla större korsningar och utanför viktigare byggnader. Gräset klipps av ett gäng med röjsågar och ytterligare ett gäng som tar hand om gräset. Av mina observationer så gör jag vissa antaganden. Det är antagligen låg arbetslöshet och billigt att anställa folk. Just det faktum att stan är så ren och vacker beror troligen på all denna arbetskraft som gör dessa sysslor som gräsklippning, gatsopning med mera. Nästan alla har dessutom en smartphone, däremot är majoriteten av bilarna betydligt äldre. Trafiken är ett kapitel för sig. Gatumarkeringar verkar vara godtyckliga saker som mer är rekommendationer än något man behöver följa. På en gata med fyra filer så är mittlinjen mellan de båda filerna som går åt samma håll en linje som alla krigar om att få åka över. Dessutom förstår jag varför det i all information jag fått innan resan beskrevs som den största risken i Rwanda var att åka Moto (moped/motorcykeltaxi) dessa verkar använda vägen än mer godtyckligt än övrig trafik och att stanna för att det är kö verkar de vara extremt mycket emot. Vår chaufför Jean-Baptiste berättade att sjukhusen är fulla med folk som bryter benen efter de åkt Motos, så vi håller oss till hans Toyota. Toyota är för övrigt extremt vanligt bilmärke. Jag skulle uppskatta det till 90% av alla bilar i stan är Toyota. Jag undrar vad det beror, driftsäkra och i alla fall en gång i tiden billiga bilar kanske?

Imorgon ska vi besöka några av våra uppdragsgivares tekniksiter i landet så vi får titta på deras teknik i fält. Det ska bli spännande. En av platserna vi ska till är utanför stan så då gissar jag att vi får se lite mer landsbygd och får en mer korrekt bild av landet än den upputsade huvudstaden.