Grekland har varit en het nyhet i den annars så svala sommaren. Vid första anblick tyckte jag att det självklart är Grekland som får stå med hundhuvudet och måste försöka betala tillbaka till de som lånat dem pengar. Men det är ju sällan så enkelt som första anblicken antyder. Den så kallade Troikan har ställt krav på Grekland om reformer och sparpaket för att de ska få tillbaka sina pengar. I Grekland genomfördes en folkomröstning som vid första anblick såg ut som det var ett ja eller nej till att vara kvar i Eurosammarbetet. Det blev ett nej och Tsipras och Troikan gick till förhandlingsbordet och fortsatte som om inget hade hänt. Min övertygelse om att Grekland måste snåla så de kan betala tillbaka allt de är skyldiga vacklar när jag inser att demokratin håller på att sättas ur spel. Att det är Troikan och inte de demokratiskt valda politikerna (hur korrupta de än är) som bestämmer oavsett vad det grekiska folket säger. Nu känner jag att jag gjort helt om i denna fråga. Visst måste man amortera på ett lån det tycker jag men inte till vilket pris som helst.
Om någon är så skuldsatt att den är dömd att leva i evigt lidande så kommer det bara gynna extremist partier långt ut på högerkanten, de som fått brun färg i den svenska färgskalan.
Medans det finansiella systemet knakar i sina fogar med Grekkriser, Kinesisk börskrash och minusräntor så är det i alla fall evig tillväxt i vår trädgård!
