måndag 20 november 2017

Hönshjärna

Vi funderar på att skaffa höns till våren, kanske 10 hönor och en tupp om det går för sig. Ja alltså höns tror jag inte det är några hinder att ha det är väl hurvida man får ha tupp så som vi bor som är frågan. Jag har mailat kommunen och ställt en fråga om det. Höns skulle tillföra så mycket till vår trädgård. Det mest självklara och kanske det första man tänker på är ju ägg. Men dessutom är höns duktiga på att bearbeta marken med sitt kraffsande, ätande och skitande. Små gödselspridande jordfräsar. Så ett viktigt jobb de kan tillföra till vår trädgård är just att öka bördigheten. Sedan tror jag det är ett roligt och mysigt inslag också. Vi har också börjat titta på att bygga ihop hönshus med växthus i ett kretsloppshus där hönsen får gå och krafsa i växthuset efter växtsäsongens slut. Då får de ett mildare klimat över vintern och tillför samma arbetsinsats i växthuset. Principen är att fylla på med kutterspån i växthuset till hönsen flyttar in så får de gå i det och man vänder spånet då och då för att hålla igång en komposteringsprocess som skapar värme. Vi kan sedan stängslar av någon del av växthuset för att skydda eventuella fleråriga växter så som vinrankor från hönsens jordbearbetning. Nått att drömma om över vintern till nästa odlingssäsong drar igång.

lördag 18 november 2017

Fritid = kreativitet

Jag brukar få massor av kreativa idéer och skaparlust när jag har semester. Förra sommaren byggde jag en pergola, nästan helt själv bara för att jag fick lust. Sådant händer aldrig mitt i jobblunken. Då kommer man hem trött och understimulerad från jobbet och ska se till att barnen får i sig mat och att det diskas och tvättas och att huset är hyfsat städat. När barnen gått och lagt sig kraschar man ner i soffan och tittar på nått på Netflix eller Viaplay, alternativt så varvar man ner framför ett datorspel eller läser en bok. Men på semestern då hinner man både läsa, skriva, se en tv-serie om det regnar, pyssla i trädgården och kanske bygga en pergola. Visst man har ju mer fritid. Fri tid. Man råder över sin tid själv, det är väl den viktigaste skillnaden jämfört med vardagen. Jag undrar vad som skulle hända om vi genomförde 6 timmars arbetsdag i Sverige. Skulle vi då bli mer kreativa? Kanske skulle det till och med skapas fler nya företagsidéer och fler arbetstillfällen? För jag tror inte alla skulle gå hem och bygga en pergola.

söndag 23 april 2017

Från Rwanda till fjälls

Det kommer nog ta ett tag att smälta alla intryck som jag fått under en vecka i Rwanda. Det var intensivt med mycket jobb och ganska lite fritid. Men trots det hann jag med att se lite av landet tack vare vår fältresa. En sak jag tänkte på var hur långsamt de flesta promenerade. De kunde konsten att flanera. Det kan ju bero på flera saker. Dels är det ju nästan alltid varmt så det kan vara en god idé att hålla ett makligt tempo för att inte svettas för mycket (vilket jag fick erfara), dessutom är det en väldigt kurerat land vilket understryker föregående påstående. Dessutom med tanke på alla dessa människor överallt så verkade många arbetsplatser inte direkt underbemannade så de kanske inte upplever så mycket stress i sin vardag i Rwanda. Inte den stress vi har i Sverige i alla fall.

En annan reflektion jag har var att de hälsade på ett skönt sätt. De liksom svängde lite extra med hela armen innan man tog någon i handen. De hälsade också mycket glatt och varmt på varandra något annat än hur vi stela nordbo hälsar på varandra. Däremot var de ganska reserverade det var inte sydeuropeiskt temperamentsfulla inte ens i trafiken där det fanns gott om anledning att skrika “IDIOT” åt någon. Men de bara suckade eller flinade när någon girade ut i vägen för någon annan.

För att göra livet än mer kontrastrikt åkte vi upp till Lofsdalen för att suga ur det sista ur den svenska vintern. Det blev en förmiddag i slalombacken och 33 km på skatingskidorna. Vilket var en fin kickstart på löpsäsongen med. Så jag har följt upp med 3 löppass sedan fjällresan och idag kunde jag räkna hem säsongens första över 10 km! Om Apple levererar som de lovar så kommer jag få hem en Apple Watch om två dar, för att göra mig sällskap på löprundorna.

onsdag 5 april 2017

Rwandas landsbygd

Idag åkte vi till Kayonza i den östra provinsen av Rwanda. Det var intressant att se hur stadslivet snabbt skiftade till landsbygd när vi åkt en liten stund. Motos (motorcykeltaxis) ersattes av cykeltaxis och trafiken minskade påtagligt. Helt plötsligt var det sparsamt med trafik och den trafik som rullade bestod i huvudsak av lastbilar och bussar. Även utanför Kigali är asfaltsvägarna helt perfekta. De är jämna som salsgolv och väldigt rena. Vägkanterna var även mellan bebyggelsen planterade men blommor och häckar och välskötta. Vi såg flera som stod hukade i vägkanterna och röjde gräs och sly för att hålla dem öppna. Men på landsbygden ser man också en mer varierad ekonomisk standard och att vissa inte har så mycket ägodelar. Barn som lekte med cykelhjul och metallringar med hjälp av en pinne. Eller barn med stora gula vattendunkar på väg hem från närmaste tappställe med vatten till hushållet. Barnen med cykelhjulen såg väldig lyckliga ut och som att de hade lika kul som vilka barn som helst som leker. Vilket får en att tänka på sina egna barn och vilka berg av ägodelar de har. Det ger perspektiv på tillvaron. Även på landsbygden ser man folk överallt. De står med böjda ryggar på odlingsytorna, de cyklar med ett berg av bananer på pakethållaren eller två stycken fem meters metallrör, på höjden! Hur man nu kan hålla balansen och dessutom lyckas surra fast rören så att de inte ramlar av är för mig en gåta. Dessutom är alla byar otroligt levande med alla dessa människor. Jag tänker på hur min egen uppväxtby som är nästan öde i jämförelse, eller där jag bor nu lite lantligt utanför Gävle. Alla åker bil eller håller sig inomhus framför passiviserande elektroniska underhållningsapparater.


Men fortsatt är mitt bestående intryck av Rwanda att det är otroligt vackert. Det kallas “The land of thousand hills”, med rätta. Det är väldigt kuperat och många av kullarna är terrasserade antingen för att göra plats för hus eller för att bromsa vattnet och göra odling av bananer, majs, the och kaffe mer praktiskt och fungerande. Boskap betar vissa kullar som inte är terrasserade men där undrar jag hur det går med jorden när det kommer ett ordentligt regn. Risken är att den spolas ner i dalen och går förlorad uppe på kullarna. Jag har sett tecken på hur djup jordlagret är i vissa dalgångar där vatten grävt en naturlig 1,5-2 meter djup fåra mitt i en odling. Det såg ut att vara mjukt material ganska långt ner där.

I Kayonza tittade vi på deras district office och hälsade på lite folk som jobbade där. Vi tittade på deras tekniska utrustning och diskuterade förbättringspotential och driftsäkerhet. Rwanda är ett land med extremt mycket åska och ett elnät som verkar kunna ge endel kraftspikar som lätt förstör känslig tekniskt utrustning. Vi fick också se det nya district office som höll på att slutföras. Det var inget nådigt bygge. Stora glasfasader och vitputsade pelare vid huvudentren samt en stor park som höll på att anläggas utanför. Allt detta innanför ett ståtligt metalstaket med matchande vaktkur. Dess placering var inte heller blygsam på toppen av en kulle blickandes ner över samhället nedanför.

tisdag 4 april 2017

Kigali

Ena veckan Borås och andra veckan Kigali i Rwanda.
Det är otroligt spännande att få möjligheten att resa i tjänsten till en helt ny värld. Jag har aldrig varit i afrika. Och nu befinner jag mig verkligen mitt i afrika. Kigali som är huvudstad i Rwanda är en miljonstad. Det är otroligt kuperat och väldigt grönt. Och just den kombinationen gör att staden är otroligt vacker. Det växer palmer, gigantiska bambubuskar och andra för mig exotiska trädslag i fina alléer längst gatorna. Gräsmattorna är väldigt välskötta och trimmade och jag har inte sett nå skräp sedan jag kom hit. Däremot ser man väldigt mycket människor hela tiden. Jag upplever det som att man aldrig kan befinna sig någonstans där man inte ser minns en annan människa. På restaurangerna är det gott om personal. Två bartenders i baren, fem servitörer, två som sköter pizza bakandet, ytterligare några längre bak i köket. Längst gatorna står vakter, poliser och militärer i alla större korsningar och utanför viktigare byggnader. Gräset klipps av ett gäng med röjsågar och ytterligare ett gäng som tar hand om gräset. Av mina observationer så gör jag vissa antaganden. Det är antagligen låg arbetslöshet och billigt att anställa folk. Just det faktum att stan är så ren och vacker beror troligen på all denna arbetskraft som gör dessa sysslor som gräsklippning, gatsopning med mera. Nästan alla har dessutom en smartphone, däremot är majoriteten av bilarna betydligt äldre. Trafiken är ett kapitel för sig. Gatumarkeringar verkar vara godtyckliga saker som mer är rekommendationer än något man behöver följa. På en gata med fyra filer så är mittlinjen mellan de båda filerna som går åt samma håll en linje som alla krigar om att få åka över. Dessutom förstår jag varför det i all information jag fått innan resan beskrevs som den största risken i Rwanda var att åka Moto (moped/motorcykeltaxi) dessa verkar använda vägen än mer godtyckligt än övrig trafik och att stanna för att det är kö verkar de vara extremt mycket emot. Vår chaufför Jean-Baptiste berättade att sjukhusen är fulla med folk som bryter benen efter de åkt Motos, så vi håller oss till hans Toyota. Toyota är för övrigt extremt vanligt bilmärke. Jag skulle uppskatta det till 90% av alla bilar i stan är Toyota. Jag undrar vad det beror, driftsäkra och i alla fall en gång i tiden billiga bilar kanske?

Imorgon ska vi besöka några av våra uppdragsgivares tekniksiter i landet så vi får titta på deras teknik i fält. Det ska bli spännande. En av platserna vi ska till är utanför stan så då gissar jag att vi får se lite mer landsbygd och får en mer korrekt bild av landet än den upputsade huvudstaden.

fredag 31 mars 2017

Framgång

Jag har åkt över 120 mil på tjänsteresa i veckan. Jag har passerat ett antal större städer och sett mycket bilar och lastbilar på motorvägarna. Under resans gång har jag gjort vissa observationer. Mellan Göteborg och Borås åkte jag om flera lastbilar med biltrailer, de får på åtta personbilar på en sådan. Det var inplastade fabriksnya Volvobilar de flesta av dem. Volvo är ingen billig bil direkt så det måste finnas gott om pengar i omlopp för att dessa bilar ska behöva fraktas runt till sina kunder. Dessutom börjar Tesla bli ganska vanliga. Såg för första gången Model-X, SUV-Teslan. Bilar som ligger några prissegmentet över Volvo. Det går bra nu Sverige!

I städerna jag passerade byggs det otroligt mycket. Det växer upp nya höga hus mitt i centrum och gamla fula 60-70-tals betonglådor renoveras och får nytt fräscht utseende. I Borås pågick slutfasen i renoveringen av det gamla Domushuset just en sådan betongkloss som fick ta plats där gamla fina träbyggnader en gång i tiden stått. Nu hade huset fått ett slags vitt metallchassi som såg ut som en ringbrynja och ovanpå hade det landat vad som såg ut som ett futuristiskt rymdskepp i två våningar med lutande väggar. Lite som att man hackat sönder ett sadeltak och installerat fönster och balkonger med jämna mellanrum. Mot Viskan hade den trötta Domusfasaden fått en fasad helt i glas likt en skyskrapa på Manhattan. De kan och vågar sig på det där med design Boråsarna. Det går bra nu Sverige!

Börsen har gått oavbrutet uppåt i vad som känns som en hel generations livstid. Det börjar bli sådan vardagsmat att när väl några såkallade folkaktier faller lite smådramatiskt så skriver till och med Aftonbladet om det. Det går bra nu Sverige!

tisdag 28 mars 2017

Minimalism

Jag hittar ständigt nya saker att lära mig och läsa om. Efter att ha sett ett TED-talk med två killar så hittade jag theminimalists.com och The Minimalist Podcast för några veckor sedan.

Efter att ha läst lite om minimalism inser jag att det tilltalar mig och delvis beror det på att vi i viss mån har samma inställning till saker. Författarna och killarna bakom Theminimalists.com är Joshua Fields Millburn och Ryan Nicodemus. De brukar avsluta varje podcast med mottot “Love people and use things, cause the opposite never works”.

Vi har experimenterat med liknade saker från och till. För några år sedan hittade vi projekt 333, en idé att man bara använder 33 kläder (inklusive skor och accessoarer) under tre månader. Jag tror ingen av oss tog det så långt som att hålla oss till 33 saker men vi minskade våra garderober ganska drastiskt. Gjorde en ny rensning förra veckan där jag plockade ut 2 papperskassar med kläder ur min garderob som jag inte använt på ett till flera år, dessa åkte i en container för bistånd och kommer förhoppningsvis till bättre nytta.

På teknikprylssidan rensade jag ur förrådet på datorkomponenter som jag trott skulle kunna vara "bra att ha" i fall jag i framtiden skulle bygga ihop en billig och enkel dator till grabbarna. Två generationers grafikkort, något moderkort med processor och ramminnen, och lite andra prylar åkte till återvinningen. Idag går det att få ihop en enkel enkortsdator (Raspberry Pi) med linux på för under 1000 kr om man så vill, så det lär aldrig bli av att bygga denna dator. Dessutom så finns det säkert en massa värdefulla metaller i dessa kretskort som gör bättre nytta när de tas hand av återvinningssystemet än ligger i en låda i mitt förråd. Metaller som slipper utvinnas dyrt och resurskrävandes från en gruva.

Skrivbord, och köksbänkar är rensade på all bråte vi haft legat framme och även där åkte en del i kartonger som åkte till återvinningen. Jag har siktat på att i första hand göra oss av med saker och i nästa skede se till att organisera prylarna på vettiga platser så att man slipper se en röra som man går runt och stressar upp sig på. Jag ifrågasätter vilket värde prylarna har för oss. Exempelvis behöver jag ha Star Wars Trilogy Special Edition VHS-box kvar när vi inte ägt en VHS-spelare på 10 år. Jag har dessutom Star Wars på två olika DVD-releaser och även Blueray. De behåller jag däremot då de har olika klippningar och fortfarande tillför mig ett värde. Just ordet VÄRDE är nyckeln här. Fyller verkligen alla saker vi har ett värde, på riktigt? Den där boken jag inte läst som åkt från boende till boende sedan jag var tonåring? Jag har dessutom blivit gammal nog för att inte behöva äga alibiböcker. Jag behöver inte ha Odysséen eller Brott och straff i bokhyllan för att verka intellektuell, sannolikheten att jag kommer ha tid för dessa böcker är extremt låg.

Ett annat citat som fastnat hos mig som theminimalists brukar säga/skriva är "You can't change the people around you, but you can change the people around you".